Det där med att släppa kontrollen är nåt som inte faller alla i smaken. Tänker då närmast på mig själv. Det känns mest när man ska lära barnen att vara självständiga och klara av saker själva. Som att knäppa vinterjackan, knyta skorna, lista ut vad klockan är och läsa en lång text. Värst är nog ändå att bara sitta och se på när ungen brer smör på mackan själv. Det gör ont i hela kroppen. Hela insidan vrider sig, pulsen blir hur hög som helst och själen svider. Men att ta över, det får man inte.
Dessa ögonblick är ideala att utöva ett långt och stilla inre ”ooommm” och försöka framkalla zen. Alternativt, ta ett glas vin och låta hjärndimman ta över makten för ett ögonblick. I Belgien är man överlag oftast negativt inställd. Till det mesta. Det kan ju gå åt helvete så varför glädjas?
I Sverige verkar man ha förstått att man förmodligen kommer att överleva fastän sylten inte täckt hela smörgåsytan inom tio minuters gediget arbete vid lunchbordet. Det negativa är väldigt lätt att dras in i. Med jämna mellanrum får man tvinga sig själv att stanna upp och påminna sig själv om att man nog kommer att klara av vardagen, den här dagen också. Och så låter man ungen försöka själv. Det är ju ändå bättre för midjemåttet om smöret låter sig väntas på.
I 8 år var jag hemma-mamma. Sen blev jag så utmattad att jag fick börja på ett betalt jobb för att kunna vila upp mig lite. Under dessa 8 år som jag var samhällsarbetslös och hemmautarbetad hade jag full kontroll. Det var lika underbart att ha full koll som det var frustrerande när ingen annan fattade hur saker och ting skulle vara för att det skulle bli rätt. När pappan i huset gick till jobbet innan första ungen gnuggade sömnen ur ögonen på morgonen och kom hem lagom för att säga go’natt på kvällskvisten, ja då får morsan i huset vara ensam kapten för hela skutan. I Belgien börjar man dagis vid tre månaders ålder. Då återgår föräldrarna till fulltidsjobb. Det finns de som lämnar bebis innan första flaskan getts av dagispersonalen och kommer och hämtar efter att dygnets sista slurk är både svald och upprapad. Mina barn började skolan som alla andra här när de var 2,5 år. Jösses vad de låg efter i alla möjliga kategorier. Oh ja det märks absolut att de inte varit på dagis! Ja herregud, de är snälla, försynta och frågar om lov. Otrevliga typer mina barn. Inte hade jag på den tiden lärt mig släppa på kontrollen heller utan hjälpte gärna mina barn med både ditten och datten. Inte klokt. Men hör och häpna, ungarna har klarat sig bra i skolan. De har fått både vänner och bra betyg. Och jag finns kvar för att hjälpa till om jag får.
Poängen med detta babbel är som följer: ibland får det bli som det blir när det inte blir som det skulle och det kan bli nog så bra ändå. Men att släppa helt på kontrollen och bli lyckligt filbunkelugn, det ser jag inte in min direkta närhet.
Comments