Äventyr i Sydamerika sommaren 1975 - del 1

Efter att ha transporterat 8 000 ton äpplen märke Golden Delicious från Bahia Blanka i Argentina till Frukt importen i Helsingborg gick jag hemma på Fersens väg och undrade vad jag skulle ta mig till härnäst. En dag sa jag till min mamma att jag tänkte resa till Sydamerika och turista. Utan att ha djupare insikt i min vara sade hon: ”Det blir inte lika roligt andra gången”. Vad menade hon med det? Jag anade vad hon menade men lyssnade inte på den uppmaningen.

Första anhalten blev Rio de Janeiro. Jag tog in på ett Hotell Alameda nära Flamenco Beach. Det var billigt. Det blev Monumento Cristo Redentor, Ipanema och min strand som tog min tid i fyra dagar. Fundamentet till statyn är gjord i cement från Cementa i stadsdelen Limhamn i Malmö. Bland svenska sjömän brukat därför monumentet kallas "Limhamns-Jesus". Resan fortsatte trots att Vanda, som jag träffade första dagen, sista dagen sade: ”Que moreno vós est”; jag var snyggt brun över hela kroppen.

Rio de Janeiro

Nästa anhalt blev Buenos Aires. Hittade ett hotell men efter två nätter flyttade jag till Fundación Johnson* som låg vägg i vägg med Svenska Kyrkan i Buenos Aires. Ambassadprästen hette Olle Ek. Johnsonlinjen, ett stort svenskt rederi hade förutom en hacienda på Pampas detta huskomplex i två våningar på Calle Garay mellan Azopardo och Ingengiero Huergo. Där fick jag logi i eget rum. Efter tre veckor tog jag bussen till Bahia Blanka. Min mamma hade rätt. Efter två dagar lämnade jag lärarinnan jag träffat. Hon berättade vilken hemsk behandling hon fått av ledningen på universitetet där hon tjänstgjorde.

*1943 donerade generalkonsul Axel Ax:son Johnson 200 000 kronor till grundplåten för en stiftelse, som hade till uppgift att bygga ett sjömanshem i Buenos Aires för svenska sjömän som under kortare eller längre perioder vistades i Argentina. Stiftelsen, som grundades den 21 juli 1943, kallades Fundación Johnson i Buenos Aires. Grundstensläggningen för detta “Sjömanshem till Axel Johnsons Minne” skedde i juni 1944 och hemmet invigdes formellt den 20 januari 1947.

Teatro Colon i Buenos Aires

Åter till Buenos Aires. Flera spännande incidenter upplevdes. En makaber incident var när jag blev inlåst på operan*, en rysare. Operan var stängd. Jag ville se den invändigt. En dörr stod öppen och när tre gentlemän livligt gestikulerande promenerade in förbi vakten gjorde jag dem sällskap och lyckades komma kom in. Efter att ha promenerat runt i operan och tittat på sevärdheterna i foajén hamnade jag i en loge och såg hur man övade in ett skådespel. I mörkret råkade jag somna. När jag vaknade var klockan mycket och ingen syntes till och dörrarna var låsta. Natten fick tillbringas på operan. Med lite övertalning lyckades jag passera vakterna nästa dags morgon.

*Teatro Colón rankas som ett av världens främsta operahus och är känt för sin magnifika akustik. Den nuvarande byggnaden i fransk renässansstil invigdes 1908 med Verdis opera Aida. Teatern är en av världens största operor, den rymmer 3 542 sittande åskådare. En teaterbyggnad minst lika spännande som operahuset i Odessa.

Jag blev erbjuden jobb av direktör Karlsson, en svensk i förskingringen, som hade en stor hacienda på Pampas och lyxhotell i skidorten Bariloche i provinsen Rio Negro i Anderna. Han erbjöd mig jobb i receptionen på hotellet. Där skulle jag ta emot gästerna på olika språk, tyckte han. Men ett angenämt besök på Hopital Britanico satte stopp för vidare äventyr. Även jobbet att arbeta för bogserbåtsbolaget i hamnen som sköttes av en svensk, Sjökapten Arndt. Den svenske sjökaptenen Mellbergs fru la señora Mellberg, som ledde rederiet Compania de Navegacion Atlantico Austral SA efter makens död, fixade mig en kontakt i Sao Paulo där jag så småningom hamnade. Señoran ordnade mig ett tillfälligt vaktuppdrag i ett av skjulen i hamnen. Under helgen innan jag skulle törna till som vakt brann skjulet upp. En storbrand i hamnen. Jag gick inte dit men inbillar mig att ryktet om min ankomst florerade bland stadens maffia. Man beslutade att förstöra alla kontrabandvaror som fanns i lagerlokalen.

Sao Paulo

På torsdagarna gick jag till Club Sueco och fick ärtsoppa och pannkakor. De hade knäckebröd och det var välkommet när man varit borta från hemmet en längre tid.

En dag promenerade jag med chefen för Fundación Johnson på 25 de Mayo och från en musikaffär spelades det latinamerikansk musik ut på gatan. På samma dags förmiddag hade jag fått en kassett med Cornelis Vreeswijk sånger av en besättningsman på inneliggande fartyg. Po Rom Pom Po'n på en diskett i fickan. Vi gick in i affären och fick ägaren av affären att högt spela upp Po Rom Pom Po'n ut på gatan. Det dröjde inte länge förrän polisen kom och frågade varför vi spelade en sång om Perón. Med lite lirkande slutade incidenten lyckligt.

.Del 2 kan du läsa här. Trevlig läsning.