Äventyr i Sydamerika sommaren 1975 - del 2

Följ med Jan Horck på hans äventyrsresa till Argentina och Brasilien 1975.

Här kan du läsa den första delen. Äventyr i Sydamerika sommaren 1975 - del 1

Plötsligt en dag fanns det inga toarullar att få. Missförhållandet varade i cirka två veckor. Fundación Johnsons chef och jag besökte ett svenskt fartyg i hamnen och tiggde flera balar med toalettpapper. Den erfarne vet att i Argentina gäller lagen om mutor. Därför lades två toarullar väl synliga i bakrutan. I bagageutrymmet låg balarna. När vi passerade hamnens gate control såg vakthavande rullarna. Prompt tillförskansade han sig rullarna. Utan diskussion räckte vi honom dem och han försvann snabbt in i sin vaktkur. Vi lämnade hamnen med bilen full av papper för akterkastellet.

Den 1:a maj skulle det bli stor högtid på Plaza de Mayo framför Casa Rosada. Jag blev flera gånger avrådd att gå dit. Till slut gav prästen med sig och jag gick. Tre gånger blev jag undersökt av la gendarmeria innan jag kunde stega ut på torget. Efter en stund var det helt fullt med folk på torget. Hade jag lyft benen hade jag hängt kvar i luften. På hustaken runt torget samlades prickskyttar. Plötsligt kom en helikopter och svepte förbi taket på det rosa huset. Strax därefter ytterligare en helikopter som landade på taket.

Plaza de Mayo, Buenos Aires

Kort därefter steg Isabel Perón (hon var Argentinas president 1974 - 1976) ut på balkongen. Folket jublade. Hon började sitt anförande med att säga: No son ustedes quien van decir gracias a yo, es yo quien voy decir gracias a ustedes ( Det är inte du som ska tacka mig, det är jag som ska tacka dig). Jublet uteblev inte. Det måste ha hörts ända till stadsdelen La Boca berömd för sin fotbollsarena och tango. Damen bredvid mig slängde ut vänsterarmen och jag fick den mitt i ansiktet. Det gjorde ont. När ceremonin var slut gick jag in i CGT:s* kontorsbyggnad, peronisternas högkvarter. Efter en lång promenad i korridorerna kom en man fram till mig och frågade vad jag snokade efter. Jag sa: jag vill veta mer om Peron. Jag blev inkallad till en stor dam vid ett stort skrivbord. Hon skickade en löpare och jag gick därifrån med hela famnen full av böcker och posters.

*Confederación General del Trabajo, bildad 1930, är en facklig centralorganisation i Argentina.

Nästa resmål blev Asuncion. Ett resultat av besöket på sjukhuset i Buenos Aires. Tog in på ett hotell nära torget där diktatorn, presidenten och generalen Alfredo Stroessner höll på att bygga sig ett mausoleum liknande Les Invalid i Paris men i betydligt mindre skala. Vi hälsade helt kort när han promenerade uppför trappan med stort entourage till Hotell Guarani vid torget. Det var inte så roligt i Asuncion så jag tog bussen till Cataractas de Iguazu. Väl där och satt i bussen som skulle ta mig till vattenfallen kommer det två par dalamålade tofflor in i bussen. Den ena flickan doktorerade i verk av den polske författaren Witold Gombrowicz* och var på väg i hans fotspår för att förstå hans livsöde och författande. Den andra flickan lovade att jag kunde bo i hennes lägenhet på ambassaden i Brasilia. Jag har sett Niagarafallen så jag inser att lady Eleanor Roosevelt hade helt rätt när hon lär ha sagt: My poor Niagara! när hon kom fram till fallen. Förvisso, de är storslående.

*Gombrowicz levde i exil i Buenos Aires 1939 – 1963, ofta på gränsen till armod.

Efter besöket fortsatte jag till Sao Paolo för att sen åka vidare till Brasilia. Flickorna åkte åt andra hållet med destination Buenos Aires. Doktoranden träffade jag en passant i tunnelbanan i Stockholm. Hon skulle tolka på ryska i Moskva där ett svenskt företag byggde flygplatsen. När hon var i Ryssland fick jag bo i hennes villa i Hagsätra när jag läste till navigationslärare. Dessförinnan mötte jag henne av en händelse när jag var på väg hem från Lund efter att ha fått underkänt på en matteskrivning. ”Det skall du inte vara ledsen för, det händer ibland”, sade hon och bjöd på fika med semla.

Nåväl, framme i Sao Paolo besökte jag kontakten jag fått av la señora Mellberg. Han jag besökte var tysk och var, när jag kom, mitt upp i en förhandling om ett transportköp. Transporten gällde en sjötransport av gods från långt upp i Amazonfloden till Australien. Han fick kontraktet och ringde rederiet i Oslo. Han var så glad att han bjöd mig på middag. Där förklarade han att han var skild. Han uppmanade mig att inte välja att leva i kvinnans land utan välja ett tredje land. Gift med en brasilianska och han som inte kunde följa fruns snabbt pratande släktingar på portugisiska så kände han sig

åsidosatt. Det var en ohållbar situation som han inte pallade för. Jag fick erbjudandet att resa till övre Amazonas och övervara lastningen. Jag tackade nej. Efter måltiden gick jag brandvakt vid busstationen och såg solen stiga upp och staden vakna. Det var faktiskt en angenäm upplevelse. På resan till Brasilia hamnade jag bredvid en äldre herre som under hela resan åt kokta ägg. När jag räknat till tjugo ägg frågade jag honom varför denna våldsamma förtäring av ägg. Han svarade: ”jag skall träffa min flickvän”. Jaha ja!

Svenska ambassaden* ligger som alla andra ambassader kring en konstgjord sjö. En intim svensk by med norrländsk karaktär. Grannen var Thailands beskickning. Kontrasten var lite udda. Ambassadbyggnaderna som är ritade av professor Helge Zimdal i januari 1975. I samma område finns sextiotalet andra ambassader och de fyra nordiska länderna ligger på rad. De fem nordiska anläggningarna beskrivs av Utrikesdepartementet som att ha karaktären av en skandinavisk by. Ambassaden består av en grupp låga byggnader under sadeltak i fyrkantgruppering.Att korsa en gata i Brasilia är ett äventyr. Grässlänterna på bägge sidorna av vägen sitter inte fast. Man får springa fort när man skall över där det inte är ett övergångsställe. Full fart för att komma upp på andra sidan. Inte en rolig stad att promenera i.

Ringde rederiet och fick en utskällning för dom visste inte var jag var. Snabbt fick jag boka en flygbiljett hem för att genast fortsätta till Cork på Irland för att mönstra på kyl och frys fartyget MS Lake Eyre som jag tidigare på året transporterat äpplen från Bahia Blanka med.

*Ambassadbyggnaderna som är ritade av professor Helge Zimdal i januari 1975. I samma område finns sextiotalet andra ambassader och de fyra nordiska länderna ligger på rad. De fem nordiska anläggningarna beskrivs av Utrikesdepartementet som att ha karaktären av en skandinavisk by. Ambassaden består av en grupp låga byggnader under sadeltak i fyrkantgruppering.